Anton Bjorkenvall

Ett barn av sin stad



Typ 25 mil ovanför polcirkeln ligger Sveriges, till ytan, största kommun. Ändå bor det bara ca. 23.000 människor där. Mycket yta åt var och en. Det är ingenting man själv sitter och tänker på som Kirunabo. Det är så det är bara. Har alltid varit, kommer alltid att vara.



Att exakt hela staden ska flyttas är heller ingenting konstigt. Det är den verkligheten man lever med i en gruvstad. Man hittar nytt och så går allt vidare. Anton Björkenvall. Mannen med det blödande americana-hjärtat. Ett barn av sin stad.



En stad där man jobbar ettusenfyrtiofem meter rakt ner i jorden, ensam, varje dag. Alltså.



En junikväll, när barnen ska dansa runt midsommarstången, måste man vara beredd på att det kan bli snöfall. Så är det. Och varje vinter väntar polarmörkrets karga månader. Om solen ändå sneglar fram över horisontlinjen, i fem minuter en tisdagsförmiddag i januari, så räkna inte med något annat än trettiofem minusgrader utanför dörren.



Det spelar en betydande roll. Staden och musiken. Höger, vänster hand. Eller som han själv säger: - Mina låtar hade låtit helt annorlunda om jag inte bott här. Självklart påverkas man av sin omgivning. Vi i Kiruna kanske mer än andra. Det norrländska Sverige är på många sätt som den amerikanska södern. Motpoler rent klimatmässigt, men folket och arbetarkulturen är den samma. Ytorna är stora och inte så mycket sägs i onödan.



Antons musik svävar över Atlanten, reflekteras tillbaka till Kiruna och landar rakt i ditt hjärta.



/ E, N-Å M