DESCRIPTION:
Jaktfalken ståtlig i sin brungrå dräkt,
vilar på kalbergets häll.
Alla hans vänner mot söder har sträckt,
långt bort över blånande fjäll.

Han ville ej följa dem på deras flykt,
ensam han blir i sitt bo.
Som han och makan för länge sen byggt,
i fjällvärldens ensliga ro.

[Refräng]
Hans lockrop på henne så ofta har ljudit,
sedan hon plötsligt blev borta en dag.
Men bara ekot sitt svar honom ljudit,
ej mer hörs från kärastan vingarnas slag.

Till norrland de komo i knoppande tid,
aprilsolen värmde så grann.
Till boet på klipphället vid fjällbäckens stril,
där smältvatten porlande rann.

En dag de på jakt efter lämmel styr ut,
så stolta de flögo i par.
En kula, ett dödsskrik, ack färden tar slut,
för makan ej vingarna bar.

[Refräng]
Hans lockrop på henne så ofta har ljudit,
sedan hon plötsligt blev borta en dag.
Men bara ekot sitt svar honom ljudit,
ej mer hörs från kärastan vingarnas slag.

Från boet han spanar och lyssnar var dag,
han hoppas hon kommer igen.
Av vintern han känner en föraning svag,
han längtar så efter sin vän.

Så mäktig han sitter i fjäderklädsskrud,
en gamling som dröjer sin färd.
Han ser allt, han hör allt intill minsta ljud,
en konung i fåglarnas värld.

[Refräng]
Hans lockrop på henne så ofta har ljudit,
sedan hon plötsligt blev borta en dag.
Men bara ekot sitt svar honom ljudit,
ej mer hörs från kärastan vingarnas slag.