DESCRIPTION:
Från LPn "Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen"

Du frågar var Nr. 13 är - vår kära gamla gård?
Den ligger in i gatan här, där nummer "13" står,
och du kan se hur stor den är, så långt kvarteret når.

Sen finns det många fler i andra städer på vår jord,
kilometervis av gator - där som fattigfolket bor -
ja, du finner Nr. 13 främst i städer öst och nord.

Det sägs att talet 13 är ett ont och olyckstal
och gamle Dahl på fjärde säger hälsan är så skral
och högra lungan halv för han bor på ett sånt tal.

Och när han går till sängs så drar han på en vinterrock
och ligger och förbannar husets ruttna murstensstock.
Men allt är bara prat och talet 13 är ju skrock.

För när han kom till åldringshemmet här förliden vår
så blev han sjuk av längtan hem tillbaka till sin gård.
Han rymde från sitt fängelse, fast han är åtti år.

Naturligtvis går nån åstad och dör nån gång ibland
för vi saknar mat och sol och luft här som bekant -
sånt händer ju på andra gårdar också, inte sant?

Nr. 13 är vår egen gård, vi älskar varje sten.
Så skön den är om kvällen, när den stiger ljus och ren
fram ur mörkret med de många långa fönsterraders sken.

Och så lever denna gård, då blir den festlig som ett slott
när det tändes ljus i köken och det lyser varmt och gott!
Nog blir man lite upprymd när en arbetsdag har gått.

Och är det fredagskväll då kommer Karlsson kanske full.
Då har han slagit runt för nästan hela veckans gull -
han lossar koks och kol och tjänar bra för köldens skull.

Ja, Karlsson har en massa barn och världen är så trist
och satan borde tagit den som kom till världen sist:
så tunn och blek och liten, som en tändsticka - javisst!

Men världen den var riktigt bra den gång man var till sjöss,
i varje hamn ett flickebarn - och därefter - ajöss,
då levde inte Karlsson av att lossa skit förstås!

Och Karlsson tar sin trogne vän, en sprucken violin,
och spelar upp en sailors sång om flickor och om vin
och hör ej längre barnaskrik och tjut och kärringgrin!

Han glömmer fröken Olsson som bor en trappa ned
som alltid för sånt jävla liv när nån är lite sned -
en frikyrklig godtemplare, surögd, vrång och led.

Han minns nu bara allt han såg "far hundred years ago",
det vida hav som blånade mot vida himmeln blå,
var gyllne dag, var månskensnatt - tills alla dygn blev grå.

När Karlsson spelat färdigt, då gråter han en skvätt
så fröken Olsson till och med blir tvingad till reträtt,
nån gång ser också hon sitt liv i blått och violett.

Men annars bryr sig ej gården om Karlssons violin.
Så många kan ju klinka på en gitarr och mandolin
och dra en dragspelsvals till en sup hemkört brännevin.

I stekpannorna fräser fullt med fläsk och småmakrill
och svultna ungar skriker och ekot blandas till
en symfoni en härlig fredagskväll, ja kallat vad du vill!

Långt in på natten ljuder Nr.13:s egen sång.
Den är så hög och munter, men den har en underton,
en rädsla för den morgondag som redan är på språng.

Så släckes fönsterraderna och sömnen smyger in.
De barska, bittra trötta, lätta tankar fångas in.
Och genom gatumörkret susar nattens tunga vind.

Men det viskar ner i porten! och det knakar i en trapp.
Nå, då är det vackra Olga som ska tjäna sig en lapp
för fabrikens veckolön den är väl oftast rätt så knapp.

--------------------------------------------------------------------------------------

Men ännu vakar några. Det är mycket unga män,
som böjda över böcker manar drömmen fram igen
som skrevs i kloka skrifter för mycket länge sen.

Denna Dröm som natten avlar, men som dagen slår ihjäl
om Atlantis, Utopia - om en bättre arvedel
än ett liv, där du ej äger ens ditt hjärta och din själ.

Och det rasar i de ungas bittra hjärtan: Se och lär,
att du klart och snålt och kallt igenom drömmens gyllne sfär
ser vägen till ett land, där Nr: 13 icke är!



Musik, sång, gitarr: Dan Berglund
Piano, slagverk: Stefan Forssén
Gitarr: Thorbjörn Olsson
Fiol: Björn Jonsson
Bas: Kjell Jansson