Saga Nurmis Institut

I

Det som sker det sker. Jag är född i september när vinden vänder och blir nordlig och den bär med sig en föraning om höst och mer mörker. Tungt faller maskstungna äpplen till marken. Dock lyser solen. Jag hör på radion för att fylla mitt kök med frid. I pausen mellan det jag vaknar och kaffet kokar mäter jag ut min dag, bedömer den. Känner efter vad jag tål. Det är nu jag är här. Och jag har tänkt stanna. Vandrande sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade snörkängor stillsamt ner mot sjön och brevlådan. Kanske slåss jag mot tystnaden, men mera troligt är att jag följer med den tystnad jag upptäckt. Man går beslutsamt. Nu talar tiden. Nu talar gårdagen. Man måste det man önskar. Det är inte mer med det.



II

Kanske skulle man kunna säga såhär: En smal grusad landsväg går från ett samhälle till ett annat samhälle och passerar vid något tillfälle en liten insjö och vid den sjön går en väg rätt ner från skogen och där den skogsvägen träffar landsvägen hänger det en brevlåda. Jag minns, sa jag. Livet var mycket lättare då. Äpplena föll inte så tungt på den tiden. Man måste det man önskar. Det är inte mer med det.



III

Jag får motvind hemåt, men det är för sent för att gå i medvind bortåt. Det var inte så jag menade. Jag menade ingenting. Mina kära landsmän av alla nationaliteter och kön och religioner och ögonfärg och hudfärg och bekännelser och åsikter och politisk hemvist eller politisk brist på hem, så brinner det. Allt står i lågor, det är mitt hopp. Man måste det man önskar. Det är inte mer med det.



IIII

Jag drömmer, jag drömmer antagligen som en mört.



IIIII

Men när jag satt där och lyssnade på köksklockans tickande tyckte jag mig ändå känna ett visst släktskap med den björk som tydligen redan insett att den lika gärna nu som senare kunde låta sina blad gulna, rodna och falla av. Det skulle ju iallafall ske. Granskogen stod svart mot den vita septemberhimlen och ett tunt dis försökte skymma solen men annars var allt som vanligt. Ingen kom gående på vägen. Så är det iallafall tänkt. Imorgon är en ny dag. Man måste det man önskar. Vi begriper ingenting. Det är inte mer med det.