Martin Ekman

Jag vet inte hur många biografier jag skrivit genom åren. Varje gång tänker jag: Vad vill folk veta? Vad vill jag berätta? Vad är min "story" egentligen? Har jag något att berätta som särskiljer mig ifrån alla andra? Eller är jag bara ännu en jävel med en gitarr?
Sedan tänker jag efter så det knakar. Så kommer jag på det. Jag är ju uppvuxen i ett arbetarklasshem i Danderyd – där har vi det! Fast sedan inser jag att jag är långt ifrån ensam om det. Jag var ju inte direkt den enda i Danderyd som inte badade i pengar. Och även om det gav en hel del heta diskussioner om politik samt en del konflikter när alla hade de senaste märkeskläderna och jag kom i några gamla slitna jeans av märket "fett ute", som jag fått ärva av min kusin, så känns det ändå som att det inte kanske är värt att skriva om i en biografi. Nä, det stryker vi.
Jag önskar jag kunde berätta om att jag blev mobbad och slagen hela skolgången, för DET hade ju varit något att berätta om. Fast, njae… Visst fanns det perioder av sån skit, men vem var inte med om det? Knappast originellt. Det är ju allmänt känt att skolgången är ett krig. Det sägs ju till och med i låten "Hem igen", skriven av undertecknad, så det måste vara sant. Nej du, Martin, nu får du allt komma med något matnyttigt här. Hälften har somnat!
Fan det känns lättare med ett CV. Där räcker det att skriva att man är ambitiös, ordningsam, jada jada jada och STRESSTÅLIG! Stresstålig. Hmm… Det är komiskt att alla är så stresståliga, när sjukvården visar tydligt att vi INTE är det. Det är ju för fan en av vår tids största folkhälsoproblem. "Nej, du är inte stresstålig"! Och inte jag heller. Jag fick panikångest efter en stressig period. Trodde jag skulle dö. DET kanske vore något att skriva om? Haha, kul Martin. Det är väl mer ovanligt att INTE ha haft panikångest i dagens samhälle. Lite som med tatueringar. Men det har jag faktiskt ingen. Wow, nu kände jag mig lite originell där för en stund. Men återigen, inget för en biografi direkt.
Men okej, så här då. Var det inte någon vis man som sade att ens åsikter berättar vem man är? Sådana har jag massor! Fast helt ärligt. Precis som alla andra har jag en del åsikter som delas av i princip hela världen. Sedan har jag några lite mer provocerande åsikter som t.ex. att jag tycker att alla som KAN borde vara vegetarianer – eftersom jag inte tycker att djurens lidande står i proportion med den lyx vi människor unnar oss genom att äta kött. Fast den åsikten skulle jag ju aldrig våga ta med i en biografi. Då skulle ju minst hälften sluta läsa där och lite argt mumla för sig själv något dumt i stil med: "Vad fan, morötterna då, har inte dom känslor eller"? Så nej nej, inga provocerande åsikter i min biografi inte. Kanske att jag skulle vågat berätta om jag slagit någon på käften efter en hederlig svensk dyngfylla och sedan somnat i ett dike någonstans. Ja, men något lite mer charmigt liksom. Sånt där som alla kan känna igen sig lite i och skratta åt. Fast, njae… Kanske en kul anekdot med grabbarna i bastun, fast inte i en biografi för guds skull.
Nej det är bara att erkänna, jag har inte ett skit att komma med. Jag är precis som jag befarade: Ännu en jävel med en gitarr.