Magnus Hjorth

Magnus Hjorth Trio

Locomotif

CD (Calibrated / VME)



Dato: 10/1-2008

Ung svensk / norsk jazztrio imponerer med sit debutalbum



Det er en ganske enestående jazztrio, der her ser dagens lys. En trio bestående af den unge svenske jazzvirtous, Magnus Hjorth, den unge svenske kontrabassist, Petter Eldh, og den unge norske trommeslager, Snorre Kirk. Trioens instrumentering er – som det fremgår – traditionel. Men materialet og håndteringen af det er – for størstedelens vedkommende - mere hæsblæsende optempo og groovy, end det man traditionelt hører fra jazztrioer. I den forstand kan man sige, at det er lykkedes trioen at finde sit eget højenergiske udtryk og ståsted. Og dét til trods for, at trioens debutalbum, Locomotif, reelt også består af andet end dynamisk, udadvendt musik. Albummet indeholder også skrøbelige, melankolske ballader i det, man traditionelt kalder en nordisk tone. Men det mest interessante er, at albummet – trods numrenes forskelligartethed – fremstår som helstøbt og sammenhængende. Og dét med trioens kapelmester, pianisten Magnus Hjorth forrest i lydbilledet. Hans spil er af en så eminent karakter, at det er hævet over enhver tvivl, at han vil blive en af de næste årtiers største pianister i Norden.



Af Ivan Rod, Gaffa



Glimten i ögat hos driven trio

2008-03-13

Med Magnus Hjorth trio hade Jazz i Halmstad för andra gången i år bokat prisbelönta unga musiker. Laholmsbördige Magnus Hjorth som tagit hem pris för bästa solist i Bilbao har bildat denna trio med svenske Petter Eldh på bas och på trummor norske Snorre Kirk.



Trion inledde med titellåten till cd:n ”Locomotif” i uptempo och med musiker som inte verkade behöva uppvärmning. Musikerna slog an en glimt i ögat som gnistrade titt och tätt hela kvällen.



Efter ett par egna kompositioner gav man gamla ”Stompin’ at the Savoy” i en helt ny förpackning. Då får ni tänka bort brasset och lägga in kontrabas på både melodi och inledande solo, eminent framfört av Eldh. Mycket njutbart, nyskapande och, faktiskt, respektfullt mot originalet.



I ett mördande tempo framfördes gamla ”Cherokee” med soloprestationer av alla tre av ”titta vad jag kan”-slaget med ett busigt anslag. Kul att följa dessa drivna musikers minspel mellan varandra som skvallrar om oväntade vändningar i arret.



Till synes oberörda och i total kontrast fortsatte bandet med Magnus ”Between two moods”, en vacker skapelse med mycket lyriska slingor. Utan besvär gick gruppen på detta sätt in i olika stämningar och stilar under kvällen.



Efter paus lyckliggjordes vi bland annat av ett helt sanslöst trumspel som fick musikerna att leende utväxla hintar om tempobyten och infall. Med dessa drivna tre kunde vi ändå luta oss tryggt tillbaka och bara åka med.



Så här fortsatte det och det är inte lätt att lyfta fram särskilda prestationer av så skickliga musiker med så brett register. Jag måste ändå lyfta fram kapellmästare Hjorths fina register och energirika pianospel, flyhänt och nyanserat.



Det var ett ”rent” jazzanslag som mötte oss på tisdagskvällen. Inte desto mindre är det ett fräscht och dynamiskt anslag, inte fullt lika coolt som jazztrios brukar leverera.